Rätt som det är dyker hon upp igen. Hon som är syster till ångesten. Hon som hytter med fingret och ändrar mina tankar till att jag inte duger, att jag inte är tillräckligt duktig. ”Prestera mera”, säger hon till mig. Jag faller in i det gamla mönstret. Presterar mera för att dämpa hennes röst. Jobbar hårdare för att dämpa ångesten. Plötsligt förvandlas jag till Askungen som slavar under de elaka systrarnas order: ”Gör si! Gör så”.
Vem är hon? Jag kallar henne för Duktighetsprinsessan. Min inneboende Duktighetsprinsessa som framkallar prestationshetsen genom att ändra mina tankar, som lägger blytunga krav och måsten på mina axlar och fyller mina lungor med ångest som gör det tungt att andas.
Relationen med Duktighetsprinsessan går långt tillbaka. Så långt tillbaka att jag inte minns när det började. Förmodligen någon gång under skoltiden då jag hamnade i facket att flickor ska vara duktiga och det enda som räknades var prestationer.
Under en tid trodde jag att vår relation var av godhet. Det gick ju så bra när jag presterade, men med tiden ökade prestationshetsen och ångesten och relationen blev destruktiv. Den gick över gränsen och resulterade i att jag fick utmattning. Sedan dess har jag bit för bit slagit mig fri från Duktighetsprinsessan. Klippt banden och sagt adjö till den relationen. Jag jobbar fortfarande med att känna att jag duger precis som jag är. Att känna att det jag gör är tillräckligt.
Vad är det som gör att Duktighetsprinsessan plötsligt dyker upp igen? När livets berg-o-dal-bana gör att saker och ting i livet kolliderar. När livet plötsligt innehåller för många måsten istället för vad jag vill och behöver. När andra kräver att jag måste prestera mera. Klämma in fler arbetsuppgifter fast det inte finns rum. När jag känner mig trängd i ett hörn eller när tillfällena för återhämtning tullas på och jag börjar tänka ”Jag tar det där sen”. Då. Sakta smyger hon sig in och börjar ändra mitt tankesätt. Sakta ändras tankarna till att allt blir bra så länge jag hela tiden gör bättre ifrån mig. Karusellen drar igång och ångesten tar stryptag.
Mitt i allt larmar kroppen. Pulsen ökar. Händerna skakar. Ilskan väller fram från inre vulkan. Andas! Andas! Och det är just vad jag börjar göra. Jag tar djupa andetag. Går ut i friska luften. Det renar mig. Ger mig klarhet. Jag inser vad det är som händer. Andetagen som rullar som vågor genom mitt inre får kroppen att darra. Tårarna rinner. Nej, du ska inte få slå dina klor i mig ännu en gång.
Jag är tacksam för min kropp som säger ifrån. Min kropp som vänligt men bestämt tillåter mig att frigöra mig från kraven på prestation och låter mig bara vara. Precis som jag är. Jag duger precis som jag är och det jag gör är tillräckligt.”
Jag undrar hur många kvinnor i vår värld som känner igen sig i den här känslan. Den förgörande känslan av att inte känna sig tillräcklig. Känslan av att inte duga när du inte presterar.
Till dig som känner så här vill jag säga – du är tillräcklig och du duger som du är! Det går att ta sig ur dessa tankebanor och göra slut på relationen med den inneboende Duktighetsprinsessa. Ingen ska behöva känna så här. Med hjälp av coaching får du möjlighet att hitta dina strategier för vad du behöver göra när de här känslorna och tankarna dyker upp.
Jag kan hjälpa dig på den här resan. Är det dags för dig att bryta dig loss nu? Skicka ett meddelande till mig så tar vi det därifrån.
